Den lilla dramatik man kan åstadkomma

Jag vill göra ett litet infall. Ett väldigt, väldigt litet infall. Så litet att det känns som händerna darrar oroväckande mycket (kan man få Parkinson när man är fjorton?) när man skall visa dess storlek mellan tummen och pekfingret, eller som en glugg mellan framtänderna brukar vara. Du förstår att jag bara letar efter ett sätt att inte lämna en blankrad bakom mig. Mina spår i snön kommer att smälta bort, tallriken jag ätit på kommer att diskas och tröjorna jag har kramat kommer att tvättas. Några ord, däremot, kanske stannar kvar, om de inte mot förmodan får ben och rymmer ifrån mig, likt så många andra.

Hade de ben? frågar jag mig då, litet för sent.

Skolan breder ut sig över mitt liv, och jag har en bunt böcker på mitt nattduksbord som ropar på mig, så att skriva här förblir oaktuellt. Så oaktuellt det kan bli, faktiskt. Dessutom har Julian Casablancas ett album jag vill lyssna på, så nu går jag in i en period av att vara upptagen 114% av min vakna tid. Om du läser någon bok, eller går på någon kurs, där du lär dig att drömteleportera dig, så kanske vi kan ses. Jag väntar. Alltid. På Allt.

Adjö.

27/12

Jag är rädd för att jag inte kan skriva längre. Jag har tappat något.

Le son de silence

Hörde du?

Det har varit helt tyst från min del av staden en tid. Så tyst att du har kunnat höra snöflingornas fall och möte med marken.

Att jag inte skriver betyder inte att jag är död, bara nästan. Jag har faktiskt hunnit göra flera levande saker sedan förra gången jag hälsade på. Mitt hår är nästan svart nu (intensivtoningen åkte fram igårkväll), vilket känns litet som att komma hem, jag är tröttare än förut och mina läppar är torra. Dessutom har jag jätteont i tänderna – jag hatar att ha tandställning – nej föresten, jag är bara ofantligt oattraherad av den. Jag fortfarande omkring i tunna tygskor i den kalla snön.

Förra veckan praoade jag i Läsesalongen i Kulturhuset. Det var väldigt mysigt. De har ett rum med vinyler från golv till tak i hopträngda hyllor. Underbart! När jag inte sorterade böcker, skivor eller filmer efter konstiga bokstavskombinationer släntrade jag runt i det rummet. Jag åt mikromat som sjöng opera – jätteroligt! Fast det kändes otroligt ensamt, trots att jag var bland människor hela dagarna. Behöver någon som förstår mitt språk.

Bara för att jag blev litet kär så måste jag nämna att 8b:s teater- och musikuppspel på Eriksdalsskolan var fantastiskt fint. Blev varm av det.

Jag önskar mig en synonymordbok i julklapp. Min pappa kom igår hem med en gran, otroligt tidigt, som nu lyser och är klädd i söta julkulor som mamma köpt i Rom. Jag har ännu inte riktigt förstått grejen med alltihop. Plastjultomtar och stressat shoppingfolk. Det känns inte helt bra.

Jag och Clara hittade en jättefin, tung telefonlur och en antenn i en Varsågodlåda i hennes trapphus, som vi ”kopplade samman” väldigt proffsigt. Sedan gick vi och talade i den på staden.

Hjälp. Livet är ett vattenfall som bara rinner förbi mig, och jag får inte utlopp för något alls här. Nu tänker jag sätta mig och titta på Upp till kamp hela kvällen.

It’s in the atmosphere we breathe tonight
It’s in the people that we meet
and in your eyes
Just like every other fool out there
we dont think were so unique
such special freeks

It’s in every single one of us
every single one of us
looking for a city
hoping for a second shot
every single one of us
every single one of us

I see the world light through a looking glass
I see the people walk by walk by
like paper tigers roaming in the street
they stare right through me when we meet

It’s in everysingle one of us
every single one of us
looking for a city
hoping for a second shot
every single one of us
every single one of us

Paper Tigers, The Caesars.

Fröken Klara orsakar inga underverk idag heller

Månen lyser starkt, starkt, och den är ledig. Jag hoppas att den förblir det tills jag har lärt mig att flyga.

Förlåt för min nattröja.

Jag ser hur det glittrar

Det gör förfärligt ont att vara förbannad på någon på dennes födelsedag. Smärtan beror på självföraktet. Jag älskar dock Evelina ändå. Trots att hon fått en semiakustisk Gibson Custom.

Eftersom min vän redan fått allt man kan kräva här i livet i presentväg, gav jag henne litet humor istället. Ett par små genomskinliga, grönsvarta spetsstringtrosor med rosett, tillsammans med en glitterröd girland – d.v.s. julgransglitter. Hon fick också en teckning jag ritat, föreställande henne i trosorna och glittret (jag är allvarlig) samt en nagelfil som glittrade på samma vis som glittret. Mycket glitter det blev nu då.

Annars har jag seglat omkring på stan i jakt på present, och lyssnat på Franz Ferdinand. Mm.

Evelina den fina bjöd på pizza och New Moon och jag var klädd i min nya lilla svarta. De hade inte kebabpizza. Jag har varit en stark motståndare till den nya filmen, hånat den i förväg och varit allmänt kräsen, men ikväll insåg jag att jag faktiskt är lika mycket fjorton som alla andra. Delvis, i alla fall.

Jag grät. På riktigt. Nästan hela tiden, och jag skäms.

Bellas mardrömsscener skar sig liksom in i magen på mig och tårarna förstörde min eyeliner litet.  Det var bara ett sådant igenkännande.

Åh. Nu måste jag studera om Andersen. Ska för bövelsen stå och snacka i minst tre minuter om honom i morgon! Jag tänker jobba med paaaaauuuuuseeeeer.

Sov sött.

Tugga på timme nummer ett

Var är hon? Vi saknar henne så. Tänk om hon kan tala litet med oss så att vi inte känner oss så förfärligt ensamma.

Hallå! Hallå!
Här är jag!

Är ni glada att se mig? Ufot hälsar från planet Rutten kanelbulle där vi inte vill höra talas om nagelsaxar. Jag har ett mycket bra argument till mitt försvar för att jag inte riktigt befinner mig på Jorden: klockan är litet och jag drack just te som smakade bortglömt. Om jag hade en fin kamera – Åh, jag vet! En sådan där stabil låda från något tidigt årtionde som man liksom måste ha stående någonstans för att ta kort med. Den finns i den lilla söta butiken där de säljer ljuvliga små radioapparater – skulle jag bjuda på ett saftigt kort på något riktigt festligt.

Istället får ni det här.

Jag

har

en

ny

tröja

och

jag

vet

hur

man

poserar.

 

Idag har jag handlat tre svarta plagg. Den på bilden är lila. Sådant är bra.

Jag är litet förvirrad. Lyssnar på The Strokes och undrar vad jag gör. Det är litet roligt att undra. Nu är jag på ganska gott, ganska trött, ganska bortblåst humör. Det är därför jag skriver.

Jag har en fråga…

 

 

 

 

 

 

 

 

Vill du det? Isåfall har jag skapat en liten Spotifylista där jag tycker att vi (vilka vi nu är) kan lägga in låtar som är värda att få stå på en plats i ljuset – eller i alla fall i andra människors huvuden. Det behöver absolut inte vara tuffa, okända saker eller sådant som måste representera något speciellt. Bara bra låtar. Den heter Jag är inte en robot!

 

Grattis Evelina! Dock litet tidigt, kanske. Du får många kramar senare idag.

Nu skall jag sova. Puss.

Tillslut tröttnade han på att gå omkring i filttofflor och sade ifrån ordentligt

Jag frågar min lillebror:
”Om du fick beskriva ditt liv just nu med tre ord, vilka skulle de vara?”
Han tänker efter.
”Very, very good.”

No alarms and no surprises

När jag vill reparera mig själv litet sover jag med nalle.

Vaknade av att mamma ringde mig och sa att det började mörkna. Det var helt svart i mitt rum. Jag har en rullgardin.

Lyssnade på Bob Dylans hesa röst samtidigt som jag tog mig tid att bläddra igenom hela dagens tidning till frukost. Satte ihop lite meningar på kylskåpet. Apelsinmarmelad. Är gott.

Får mig att tänka på sommaren. Som mitt shampoo, som luktar konstgjort men ändå litet ros, som är augusti.

Tog ett bad, eftersom jag hade tid. Idag hade jag egentligen all tid i världen att göra något smart av. Istället höjde jag temperaturen på badkarsvattnet litet till, tills alla ben i kroppen var mikrovarma. Det där konstgjorda shampoot skummade sig under kranen. Jag tycker om skum, trots att det inte är ytan som räknas.

Hur stavas shampo/shampoo på svenska?

Igår bestod av jobbig social kontakt med människor med inrepeterade repliker – gymnasiemässan. Idag har jag endast varit inomhus. Den enda friska luft jag fått har varit den som smitit in genom den öppna springan i fönstret. Jag stängde det efter en stund.

Jag stickade klart min stickning och fällde tårar till Radiohead. Söndag har det finaste namnet av veckodagarna. Tänkte att man borde döpa veckorna också, istället för att de bara ska ha ett nummer. Det skall jag göra nästa år.

Jag har litet ont i huvudet. Skall nog läsa en saga av H.C. Andersen innan jag somnar. Farväl.

Reptilhjärna

Kära enda besökare,

Det fyller mig med glädje att Du, Du fina person har läst min blogg en gång sedan klockan 00:00 lördag den 21 november. Jag är populär.

Idag har jag varit på Kulturhuset och lämnat in en praolapp samt ätit våfflor hos Aylin. Det har jag tjatat om hela veckan och jag har jag fått min vilja igenom. Aylin har jättefin kylskåpspoesi på temat kärlek- och glass. Åkte hem mätt och belåten i en nästan tom buss.

Mina hjärtligaste gratulationer till Vackra Vanja med vinylspelaren på torsdagsfödelsedagen!

Napoleon’s Lovers. Jag tycker mycket om det nya bandnamnet. Napoleon låter väldigt fint. Våra rep är väldigt trivsamma. Jag mår så bra i replokalen. Jag fann 20 enkronor i min ficka. De är slut nu.

Ska Sprinkler födas på riktigt snart?

I onsdags såg jag ett väldigt spännande märke på burkar med nötter i, som jag kallar det. De var väldigt söta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har druckit många koppar te den här veckan, tillbringat mina öron med Johnossi, tänkt fel samt påbörjat ett nytt nystan på min stickning. Känns lite olustigt att den kommer att ta slut. Inte bra, inte bra. Idag tror jag att jag lärde C räta och aviga maskor, om jag inte misstar mig? Det var väldigt fint i så fall!

Var tvungen att ta med den fantastiska Coca Cola-kakburken, som råkar ligga hemma hos mig, för att det är så otroligt snygg. En påminnelse till C att den är på vift. Nu blev jag dock väldigt ledsen för min lilla kaninvän kissade precis efter fototillfället på mitt överkast. Det har hon inte gjort på fem år. Frustration. Jag får sova med en filt i natt.

Jag är litet glad över min senaste prestation i Svenska. Det uppfyller mig – mer behöver inte sägas.

Det finns ord på det här jävla språket.

Språk. Jag gillar Kristina Lugns dikter. Som avslut på detta inlägg kommer nu en dikt av henne som jag tycker om:

”Gud så dumt att gå omkring
i en expanderande kommun
och bara tänka på sig själv

Gud så dumt att plötsligt
börja hänga läpp sådär
i kön framför barnavårdscentralen!

Som om du inte vore en helt vanlig
vilt främmande
människa som alla andra!

Gud så dumt det var
att jordfästa dom rara
marsvinen
och kanariefåglarna
och akvariefiskarna
och snorslokarna
och tant Sivangull
och stackars lilla Signemor!

Vad är det för mening med
att sloka med öronen dagarna i ända
bara för att Assar
har liftat till Arvika
med en heljuste tjej som heter
Lola och en eldslukare
som visst lär vara lite
efterbliven?

Allt du äger och har
tillhör ju Assar
Så det är väl inte så jävla underligt
egentligen
att du också gör det?

Lola är förresten alltid sådär hjälpsam
Men det är klart att det inte är därför
varenda smörsångare älskar henne!

Det är hennes knäskålar som trollbinder dom
Det är hennes växtfärgade armhåla
som bedårar dom så
Det är hennes andedräkt som fascinerar dom
Det är hennes sätt att långsamt sticka in en
cigarrett mellan läpparna och suga på den
och sedan blåsa ut ett ljusblått moln
över hela skiten

Då är hon faktiskt så läcker
att dom faktiskt måste falla på knä
och be att få smaka en sked
Fattar du inte det?

Och Assar äger ju en frysbox vet du väl
Så dej går det väl ingen nöd på i allsin dar”

Text: Kristina Lugn

Värst när någon har sovit som ett barn

Jag befinner mig i stort behov av pengar, och en ny frisyr.

Jag har en mörk intensivtoning i mitt badrum. Dock är min nuvarande frisyr något av det värsta jag skådat på år och dagar. Lockpermanenta håret? Det kommer att gå av – så slitet. Pojkklippning? Vem hindrar mig? Mörkret håller ändå på att gnaga sönder mig, så varför inte anpassa sig till det istället? Mörkt hår, svarta tankar. Perfekt.
Hello Darkness, my old friend. I’ve come to talt to you again, and tint my hair dark brown.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har en krona i min ficka. Jag behöver en kofta, en kjol, den där fina, grå monkitröjan också.